Den magiska Sunburst Les Paulen som kom 1958. Guldfärgen var borta och istället var locket schatterat från rött till gult med röd baksida Cherry Sunburst eller brunt till gult (brun baksida) Tobacco Sunburst det gjorde att lönnlockets träådringar syntes, nytt namn fick den också Les Paul Standard. Cherry sunburst var den vanligaste färgen men även sunburst typ ES-175 förekom också och förstås en och annan Custom Colour en röd och en svart har jag sett. Ådringen i träet kan vara allt från en s.k. plaintop utan någon figurering alls till högfigurerad quilted maple. Den figurerade lönnen beror på en sjukdom i träet och var på den tiden andra sotering, idag är det tvärtom. En del av dom riktigt snygga exemplaren är s.k. bookmatched, man har delat biten mitt i tu så ådringen speglar sig.

Dessa gitarrer är för många det vackraste i gitarrväg som har gjorts. Det finns dom som skulle kunna sälja sin morsa för att få äga en Sunburst. Jag kommer ihåg när priserna började att dra iväg i mitten av sjuttiotalet, 10.000:- blev snabbt 30.000:- och sen var cirkusen i gång och i mitten av –80 talet var priserna uppåt 100.000:- . Min polare Hjalle hade tre fyra stycken ett tag. Han tog hem många gitarrer från staterna på sjuttiotalet. Den sista han hade garvade folk åt att han hade betalt $6000- när dollarn kostade 5.40, han sålde för 10.000 dollar –82 när dollarn stod i 8,90.

Den första sunbursten jag såg var Janne Schaffers –59:a med en vit mick fram, den andra jag såg var Rickard Rolfs (November) –58a. Schaffers var ju otroligt flammig och har väl blivit en icon genom åren för oss sunburstfreaks. Schaffers gitarr har man sett blekna med åren, idag är den mer tea färgad en cherry sunburst.

Det läskiga med dom här gitarrerna är att om dom står i direkt solljus så kan dom blekas på en dag. Hjalle öppnade fönstret och gick ut på morgonen, när han kom tillbaka på kvällen trodde han att någon hade varit inne och bytt gitarr. Gitarren var Tea färgad förutom en 3 cm bred rand efter axelbandet. I slutet av 1960 så bytte man lack och hittade en cellulosalack med mer pigment som inte bleknade lika lätt. Den röda färgen är lite ljusare på dom gitarrerna. Sunburst Les Paulerna har ofta fått ett namn som "the Brockburst, "the fifty dollar burst" etc. Hjalles ägs idag av Tom Withrock och kalas "the Hjalmar burst". Vi kan ju döpa Schaffers till "the Schafferburst".

Det finns förvånansvärt många Sunburst Les Pauler i Sverige. För några år sen räknade jag upp till 19 stycken som jag kände till.

En 59:a och en riktig klassiker, Janne Schaffers Les Paul. Den första Sunburst Les Paulen jag såg.

En 59:a en annan klassiker, Canadagåsen som det finns en kul historia om

En tidig 60:a Plaintop I fantastiskt skick.

En 60:a till

En sen 60:a med den nya sunbursten som inte bleknade, notera även dom s.k. tophatrattarna och stämskruvarna med dubbla ringar.

Vad som var konstigt var att hela sjuttiotalet gick och inte en enda flammig sunburst dök upp från Gibson, det var både två och tredelade lock nästan aldrig centrerade utan skarvarna kunde ligga precis vart som helst, jo man kanske kunde hitta något lock då och då med lite liv i men oftast var det plaintops.
1980 var året då den skulle komma, den flammiga sunburst Les Paulen. Man dreglade över annonserna i Guitarplayer men det tog ända till sen höst 1980 innan dom första exemplaren dök upp. Alla skulle ha en trodde man och visst dom första två sändningarna sålde slut på en gång. Det fanns två stycken modeler Standard 80 och Standard 80 Elite. Standard 80 var storsäljaren eftersom den hade flametops Eliten hade curly maple och dom kunde ibland se lite lustiga ut. Försäljningen svalnade efter ett år när man kommit på att hornet var för spetsigt och att kropen var en centimeter kortare än orginalet.

   
En Standard 80 Elite

   
Grover mekanik var standard. Notera det extra serienumret nedanför övre stämskruvarna Trussrod cover som talade om vad man hade köpt för gitarr.

Standard 80 blev startskottet för Gibsons customshop 1983 kom 58 Flying Vee, Explorern, och den blonda Dotmarkern tillbaka, -59 Les Paul Reissiue introducerades också men det gjordes inte mycket reklam om den förren i slutet på 80 talet. Från 2002 har Standard Les Paulen haft flammig lönntop och sett ut som en gammal, tänk att det skulle ta 42 år innan Gibson hade en sunburst Les Paul som såg ut som dom gamla i sitt ordinarie sortement.  

Modeller som tillverkas idag -58 plaintop, -59 flametop, -60 flametop plus diverse signatur modeller.
 

Gibson Les Paul Standard ”Sunburst” 1958 - 60

Kropp: En bit mahogny med karvad tvådelad Lönntop skarven alltid i centrum på gitarrkroppen, vit kantlist runt kroppen på ovansidan. Lönnlocken varierade, Plaintop = ingen figurering, Curly maple = Flammig lönn, Tiger stripe maple = Figureringen i Lönnen ser då ut som ränder som går tvärs över gitarren, Quilted Maple = Väldigt figurerad .

Hals: En bit Mahogny, Brasiliansk Rosenträ greppbräda med vit kantlist, Les Paul signature på huvudet, svart/vit laminerad lucka över dragstången utan gravering. 

Mickar: 2 st Humbuckers.

Stall: Tune-o-matic med stoptailpeice

Plektrum skydd: Creme ett lager

Färg: Cherry eller Tobacco sunburst. Det förekommer även få ex. som är Svart in till gul precis som en ES- 175 från den tiden.

Betyg: Vad skall man säga om en gitarr som är så eftertraktad att den kostar mer än en sportstuga. Det är något magiskt med dom, det finns ingen gitarr som jag får sån feeling på som när jag lirar på Schaffers -59a Sunburst även fast halsen har varit ordentligt avslagen. Schaffers Sunburst har en cremefärgad P.A.F. mick i basläget, något som förkommer på gitarrer från -59. Den svarta plasten var slut så man använde cremefärgad i stället under en kortare period. Det finns mickar som har en svart och en creme färgad spole också dessa kallas för Sebror. Dessa mickar höjer värdet på gitarren och är väldigt högt värderade. -58or och -59or är mest eftertraktade i USA eftersom dom har fetare halsar och låter lite fetare. Personligen så tycker jag att -60orna är bäst. Halsfigurationen som Gibson hade 60 - 62 är min favorit. Tunn och platt vilket gör att halsen känns lite bredare. Nedan några exempel på hur olika dom kan se ut.

Les Paul Standard 80 Sunburst  1980 – 82 (den första re issiuen på Sunbursten).

Kropp: En bit Mahogny med karvat flammigt Lönnlock, vit kantlist runt kroppen.

Hals: Tredelad Mahogny, Rosenträ greppbräda, vit kantlist på greppbrädan. Les Paul Signature på huvudet, svart/vit laminerad lucka över dragstången med Standard -80 ingraverat. Liten vinkel på huvudet. 

Mickar: 2 st Humbuckers

Stall: Schaller Tune-o-matic med stoptailpiece.

Plektrum skydd: Creme, ett lager.

Färg: Cherry, Tobacco eller Honey ( blekt ) Sunburst.

Betyg: Den första re-issiue gitarr som Gibson gjorde på sunburst Les Paulen. Det här är en kanon gitarr om man lackar om den i celulosa och byter till andra mickar, helst alnico. Gibson hade nog sin tjockaste plastlack på dom här gitarrerna, vilket gör att dom blir stumma. Tyvärr är dom ofta väldigt tunga.

Les Paul Standard -80 Elite Sunburst. 

Som Standard -80 men halsen var av en bit Mahogny med Ebenholtz greppbräda. Kroppen har s.k. Quilted Maple vet ingen översättning. Men Lönnen ser väldigt brokig ut typ Maserbjörk fast inte lika hårt figurerad.

Betyg: Som Standard -80 men mindre attack beronde på Ebenholtzen i greppbrädan.

Les Paul -59 Re-issiue 1985 - ………

En exact kopia på orginalet.

Betyg: Alla dom här gitarrerna blir som sina förfäder bara bättre och bättre ju längre tiden tär på dom. Cellulosalacken är sträv när gitarren är ny men blir glattare med tiden, förmodligen för att det tar några år för den att stelna ordentligt.

Les Paul -60 Re-issiue 1992 - ………

Som -59an fast med den tunnare och plattare halsen.

Betyg: Som -59an.