Gibson Firebird

Gibson SG hade brutit ny mark för Gibson och vänt sjunkande försäljningssiffror men inte var det den hitten man hade hoppats på och fortfarande var man efter sin ärkerival i Fullerton. Fender räknades fortfarande som pionjärer vad det gällde solidbodies. Redan 1962 (året efter SG:ns födelse) förstod Ted McCarty att något måste göras speciellt för att blidka ungdomarna, Melody Maker, SG Junior och SG Special var billiga gitarrer men alla i klassen i stället för en SG Standard. Fender hade billigare modeller men dom flesta valde Stratan för att prisskillnaden var så liten och Fender var billigare än Gibson. Man ville ha en mer progressiv modell kanske inte lika far out som The Modernestic Guitars, Explorer och Flying Vee men man ville göra något speciellt så man anlitade en herre som hette Ray Dietrich som var en för tiden berömd bil designer. Ray var inne på en asymmetrisk design med ett utdraget nedre horn och bakdelen på kroppen skulle ligga bakom gitarristen arm. Kroppen blev intressant med tanke på att Dietrich aldrig hade sett Explorern och likheten fanns ju, en asymmetrisk kropp fast lite mer inom gränserna. Huvudets design var ju Fenders fast uppochner och när prototypen var klar så hade man en gitarr som faktiskt var otroligt nära en uppochner vänd Fender Jazzmaster men det hade man inte en tanke på, ännu! (Snacket gick att Dietrich hade en vänsterhänt kompis som var vänsterhänt och hade en högerhänt Jazzmaster som han spelade uppochner  på). Efter att modellen var klar så började McCarty att fundera på hur man skulle kunna tillverka modellen så billigt som möjligt. Mahogny blev träslaget han valde no more fancy exotic wood (typ Afrikansk Korina) ES-335 hade ju en neckthru body konstruktion fast med pålimmad förlängning av halsen i lönn och McCarty tänkte att om man gjorde en neckthru body med pålimmade sidor så behövde man inte så stora bitar mahogny och vid tillverkningen av en neckthru body gitarr så slapp man momentet med limning av hals. Limningen av sidostyckena var mycket lättare eftersom man gjort en v formad limningsprofil på sidostyckena för att dom inte skulle kunna glida åt sidan vid limningen. Sidostyckena  blev ca 3 cm tjock och mittbiten blev 3,8 cm tjock för att få plats med djupet för mikrofonerna. Huvudet såg billigt ut tyckte McCarty så Dietrich la ner lite extra jobb på det och kom fram till att om man karvade huvudet så man fick två nivåer på det så fick man en tredimensionell look och så blev det. Neck thru body var nytt för Gibson men McCartys gamle polare Paul Bigsby gjorde Neck thru Body gitarrer redan i slutet av 40 talet och Rickenbacker hade gjort det sedan 1956. En helt ny mikrofon skulle man ha och valet blev Seth Lovers minihumbucker som han gjort till Epiphone gitarrerna så man tog helt enkelt en mini humbucker och återigen för att spara pengar så valde man att inte ha några justerbara polepieces (höjd justeringsskruvar) på miken och behövde sålunda inte borra några hål i kåpan heller. Modellen var klar och presenterades i fyra modeler som SG:n men man hade valt att ha samma typ av mikrofon på alla modeller för att undvika att dom billigare alternativen skulle bli ett istället för dom dyrare. Firebird I liksom Juniorn med en mikrofon och bar-bridge-tailpiece och svaj som tillval, prickar i greppbrädan och ingen binding på halsen och Firebird III som liksom Specialen hade två mikar och bar-bridge-tailpiece, Gibson Vibrola, prickar i greppbrädan och binding på halsen. Firebird V hade som SG standard två mikar, Tune O Matic, Gibson Vibrola Trapeze svaj och crown inlays i halsen och Firebird VII hade som SG Custom tre mikrofoner, Tune O Matic, Gibson Vibrola Trapeze svaj i guld och blockinlays. Den första serien var gjord i en tvådelad bit för återigen spara pengar men man var orolig för att halsen skulle röra sej för mycket och Rickenbacker hade en tre delad hals på sina gitarrer så gibson beslutade att göra ett 7 lagers laminat och lägga i mitten påhalsen i slutet av 1963 vilket gjorde att mittstycket hade nio bitar trä i stället för två samtidigt så målades Eldfågeln på plektrumskyddet. Namnet Firebird var också Dietrich som sa att det var ett namn som flera gånger hade förkommit på förslag inom bilindustrin och mycket riktigt 1967 kom Pontiac Firebird men Gibson var före. Nytt med Firebirden var Gibson Custom Colour, man hade kunnat beställa gitarrer tidigare i nån speciel färg men nu var det option 10 olika färger fanns det Kerry Green, Inverness Green, Frost Blue, Pelham Blue, Cardinal Red, Ember Red, Polaris White, Silver mist, Golden Mist och Heater Metallic. 

Men, men McCartys alla besparingsalternativ var förgäves modelen blev dyrare än SG:n och målet att nå ungdomen var borta. Nu dök nästa problem upp Fender stämmer Gibson för brott mot upphovsrättslagen Fender hade tagit patent på Offset Body och hänvisade till Jazzmastern, Jaguaren och Jazzbasen patentet söktes januari -58 och gick igenom November -60. Ted McCarty satt i möte med Don Randall i flera dagar men skildes som vänner och Randall drog tillbaka stämmningen men gick ut i sin annonsering att Fender var världens mest kopierade elgitarr.

Firebirden blev inte någon försäljningssuccé och jämfört med SG så var den ett skämt och custom colour var också en flopp, 1963 – 65 såldes 1377 exemplar av Firebird I och SG junior sålde 9252 st, Firebird III sålde 2546 exemplar och SG Special sålde  7901 st, Firebird V sålde 925 exemplar och SG Standard sålde 4551 st, Firebird VII sålde 303 exemplar och SG Custom  sålde 630 st vilket gör 5151 firebirds mot 22334 SG:s under samma period. Ändå så blev 1965 Gibson bästa år med 39110 skeppade elgitarrer och 44053 akustiska så man tog det med ro. Firebird reversed blev en i raden Gibson gitarrer vi skulle upptäcka ett annat decennium närmare bestämt 1973 omslaget på Edgar Winters live platta med The White Trash ”Roadwork” där den första bilden med Johnny Winter och en Firebird fanns.

Efter den plattan så började Firebird letandet.   

Floppen Firebird var ett faktum inte lika hård som The Modernestic Guitars men något drastiskt måste göras man kom med den vansinniga idén att vända uppochner på den redan uppochnervända modellen, Ted McCarty gick i taket och sa att han tar inte en vända till mot Fender. Fender brydde sej inte den här gången dom visste att även den här modellen skulle floppa. Skillnaden var att Firebird I och III nu hade P-90 mikrofoner och Firebird I hade två mikrofoner och Firebird III hade tre mikrofoner Firebird V och VII fick behålla minihumbuckern. Customfärgerna utökades med fem till.  Halsen var limmad på den nya modellen och huvudet var plant och hade standard stämskruvar. 1966 kom en tolvsträngad variant som försvann -67 totalt gjordes 272 st. Floppen var ett faktum igen 1966 – 69 tillverkades 1590 st Firebird I, 2428 st Firebird III, 492 st Firebird V och 79 st Firebird VII vilket faktiskt gör nonreverse Firebird med 4589 st tillverkade till ovanligare än reversed Firebird men vad fan Johnny Winter hade ju en reversed och det var ju han som uppfann Firebirden åt oss 1972.